Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
285
en qvällstund hos en storbonde.

pistolhölster och pistoler och så red han dit opp. Då han kom te skogsbrynet, var det en så’n brasa på i sätern, att det lyste ut genom alla springor, och då kunde han förstå, att huldrefolket redan var der. Då band han sin häst vid en granstam, tog ut den ena pistolen ur hölstret och smög sej tyst te fönstret och titta’, och der inne i sätern såg han en gammal man och en käring, som va’ krokiga och alldeles skrumpna af ålderdom och så orimligt fula, att han aldrig hade sett någonting så fult i sitt lif; men så var der en jänta, och hon var så vacker, att han tyckte han inte kunde lefva, om han inte kunde få henne. Alla hade kosvansar och det hade den vackra flickan också. Han kunde se att di va’ nyligen komna, för det var nyss städadt der. Jäntan höll på att tvätta den gamla fulingen, men käringen gjorde eld under den stora ystkitteln på spiseln.

Rätt som det var, stötte dragonen opp dörren och sköt af pistolen rakt öfver hufvudet på jäntan, så att hon vinglade bort öfver golfvet, men i det samma vardt hon lika ful som hon förut hade varit vacker, och en näsa fick hon så lång som pistolhölstret.

«Nu kan du ta henne, nu ä’ hon din,» sa’ den gamle gubben. Men dragonen var liksom fastnaglad; der han stod der stod han, och han kunde inte flytta sig ett steg hvarken framåt eller tillbaka. Den gamle började då att tvätta jäntan, och så blef hon något skapligare: näsan minskades åtminstone te hälften, och den fula kosvansen vardt oppbunden, men vacker var hon inte, det var synd att säga.