Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
294
torrveds-hans.

skulle gå till smedjan och hade en stor smidtång i handen. Denne smed var en lustig ture, som alltid var full af tokenskaper och skälmstycken, och då han såg detta följe komma hoppande och linkande, skrattade han först, så att han vek sig dubbel, men derefter sade han:

«Det är väl en ny gåsflock, prinsessan skall ha, det här; undrar hvem som är gåskarl och hvem som är gåsa af dem? Det ska’ väl vara gåskarlen, han som rultar främst. Gås, gås, gås, gås, gås!» lockade han och kastade med handen, som om han strödde korn åt gässen.

Men flocken stannade inte, — käringen och mannen sågo bara argt på smeden för att han gjorde narr af dem. — Då sade smeden: Det skulle vara lustigt att hålla hela gåsflocken, så många de ä’; ty han var en stark man, och så tog han tag med smedjetången bak i ändan på den gamle mannen, och mannen både skrek och vred sig, men Torrveds-Hans sade:

«Vill du vara med, så häng på!»

Så måste smeden också med. Han slog nog bugt på ryggen, tog spänntag i backen och ville lös, men det halp icke, han satt så fast, som om han hade varit inskrufvad i det stora skrufstädet i smedjan, och antingen han ville eller inte, så måste han dansa med.

Då de kommo fram emot kungsgården, for gårdshunden emot dem och skälde, som om han vädrat varg eller tatare, och då kungadottern skulle se efter genom fönstret hvad som var på färde och fick ögonen på detta landstrykarfölje, började hon att småle. Men Torrveds-Hans var icke nöjd med det. «Vänta litet, så skall