Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
306
en sommarnatt i krokskogen.

om vägen, hvilken förskräckelse jag hade utstått, frågade hvar jag nu var, om en af dem ville följa mig till Stubdal och klagade jammerligen öfver hunger och trötthet.

Mitt framträdande väckte icke liten förundran hos sällskapet. Likväl gaf den sig mindre till känna i ord än i den uppmärksamhet, hvarmed de betraktade mig och hörde min berättelse. Gubben, som jag hade hört kallas Thor Lerberg, tycktes isynnerhet följa den med intresse, och som han tycktes ha den vanan att tänka högt, fick jag genom ett och annat yttrande, som han då och då mumlade för sig sjelf, del af hans betraktelser, som t. ex.:

»Nej, nej, de’ var galet, der skulle han ha gått öfver — ja, öfver dammen — de’ var Stubdalsvägen — han har trampat på vildgräs — han ä’ för ung — han ä’ inte skogsvan — åh, de’ var morkullan — de’ var nattblackan — ja, de’ låter konstigt för den, som inte har hört’et — ja ja men, lommen skriker otäckt — när de’ duggregnar — jaså, de’ var han som träffa’ på björnen — de’ var en duktig pojke!»

«Ja,» sade jag käckt och gaf mitt vaknande ungdomsmod luft ungefär i samma ord som mannen, då han träffade på björnen sofvande i en solig backe: «Hade det varit ljust och hade jag varit skytt, och hade jag haft en laddad bössa och hade jag fått den att smälla af, så minsann skulle inte björnen ha blifvit qvar på fläcken!»

«De’ var klart, de’ — ha ha ha!» sade Thor Lerberg med ett skrockande skratt, hvari de andra stämde in, «de’ var klart att han hade blifvit qvar på fläcken, ha ha ha!»