Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
29
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

sådant stoj och hostande och harklande, som det brukar vara i julottan, utan det var så tyst, att hon kunde höra en nål falla på golfvet, ja det var så tyst, att hon blef riktigt rädd och hemsk till mods.

Då de började sjunga igen, lutade sig en qvinna, som satt bredvid, ned till henne och hviskade henne i örat: «Häng kappan löst omkring dig och gå, ty dröjer du tills det är slut här, göra de ande på dig. Det är de döda, som hålla gudstjenst.»

«Hu, jag blir rädd, jag blir rädd, fru Skau,» jämrade sig en af de små och kröp upp på en stol.

«Tyst, tyst, barn, hon kom lyckligt ifrån det, nu skall du bara höra på,» sade fru Skau. «Men enkan blef också rädd, för då hon hörde rösten och såg på qvinnan, kände hon igen henne; det var hennes grannhustru, som var död för många år sedan, och då hon såg sig om i kyrkan, mindes hon mycket väl, att hon sett både presten och många af församlingen, och att de voro döda för långa tider sedan. Det gick en kall kåre öfver henne, så rädd blef hon. Hon hängde kappan löst omkring sig, som qvinnan hade sagt, och gick sin väg; men då tyckte hon att de vände sig om och grepo efter henne allesammans, och benen skälfde under henne, så att hon var nära att digna ned på kyrkgolfvet. Då hon kom ut på kyrktrappan, kände hon att de togo henne i kappan; hon släpte taget och lät dem behålla den och skyndade sig hem så fort hon kunde. Då hon kom till sin port, slog klockan ett, och då hon kom in, var hon nästan halfdöd, så förskräckt var hon. Om