Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
30
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

morgonen, då folket kom till kyrkan, låg kappan på trappan, men den var sönderrifven i tusen stycken. Min mor hade sett den många gånger förr, och jag tror hon hade sett ett af styckena också, men det kan vara det samma, det var en kort ljusröd damastkappa med foder och bräm af harskinn, som det ännu begagnades i min barndom. Nu är det sällan man får se någon sådan, men det är några gamla fruar här i staden och på enkhuset i Oslo, som jag ser i kyrkan med sådana kappor under julhelgen.»

Barnen, som under den sista delen af berättelsen hade visat mycken ängslan och förskräckelse, förklarade, att de ej ville höra flera sådana hemska historier. De hade krupit upp i kanapéen och på stolarne och sade, att de tyckte det satt någon och tog efter dem under bordet. I det samma kom det in ljus i gamla armstakar, och man upptäckte skrattande, att de sutto med benen på bordet. Ljusen och jultårtan, sylt, bakelse och vin förjagade snart spökhistorier och förskräckelse, upplifvade sinnena och öfverflyttade samtalet till nästan och ämnena för dagen. Slutligen gåfvo risgrynsgröten och refbensspjället tankarne en riktning mot det solida, och man åtskildes tidigt, önskande hvarandra en glad jul. Men jag hade en mycket orolig natt. Jag vet ej om det var historierna, maten jag ätit, min svaghet eller allt detta sammanlagdt, som vållade det; jag låg och kastade mig af och an och var hela natten midt inne i tomte-, huldre- och spökhistorier. Slutligen for jag till kyrkan, medan luften darrade af klockklang.