Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41
MATHIAS SKYTTS HISTORIER.

har vikit af rätta vägen. Jag gick upp, men der syntes ingenting annat än månen, som sken på vattenpussarne i myren, och då kunde jag väl förstå, att det hade varit huldran.»

Fastän det föreföll mig som om det behöfts mera för att man skulle kunna förstå att det var huldran, behöll jag dock mitt tvifvel för mig själf, eftersom jag förutsåg, att mina invändningar ej skulle rubba hans tro, utan blott bringa honom till tystnad; jag frågade derför endast, om han ej oftare hade sett sådant der.

«Jo, det har jag nog; jag har sett hvarjehanda och hört många underliga ljud i skog och mark,» sade Mathias. «Jag har ofta hört att det har svurit, pratat och sjungit; ibland har jag hört så vacker musik, att jag aldrig kan tala om hur vacker den var. En gång var jag ute på fågellock — det kunde väl vara mot slutet af augusti månad, för blåbären voro förbi och lingonen började bli röda — jag satt jämte en stig på en tufva nere mellan några buskar, så att jag såg ned öfver stigen och en liten dal, der det var fullt med ljung och tufvor; nedanför var det några mörka bergklyftor. Jag hörde hur orrhönan kacklade och kacklade nere i ljungen, jag lockade och tänkte: får jag se dig nu, har du allt kacklat för sista gången; men så fick jag höra att det kom någonting tassande bakom mig på gångstigen. Jag såg mig om, och det var en gammal man, men det besynnerligaste var, att han hade liksom tre ben, och det ena hängde och dinglade mellan de båda andra, medan han gick utför stigen; ja, han gick inte