huset. Så kom han hem en qväll i slåttertiden och grälade och brummade och svor, så det gnistrade om honom. «Kära far, var då inte så ond,» sade käringen; «i morgon ska’ vi byta arbete; jag ska’ gå ut med slåtterkarlarne och slå, så får du sköta hushållet.» Ja, det tyckte mannen bra om, och det ville han gerna. Tidigt om morgonen tog käringen lien på axeln och gick ut på ängen med slåtterfolket och skulle slå. Mannen skulle då till att ställa om huset. Först skulle han till att tjärna smör, men då han hade tjärnat en stund, blef han törstig, gick ned i källaren och skulle tappa i öl. Medan han höll på att tappa i ölstånkan, fick han höra, att grisen hade kommit in i stugan. Han åstad med tappen i hand och opp för källartrappan i rödaste rappet för att passa grisen, så att han inte skulle välta omkull tjärnan; men då han fick se att grisen redan hade slagit tjärnan öfverända och stod och sörplade på grädden, som rann utöfver golfvet, blef han så rasande arg, att han alldeles glömde öltunnan, och sprang efter grisen det fortaste han kunde. Han hann honom i dörren, och der gaf han honom en duktig spark, så att han blef liggande på fläcken. Nu kom han ihåg, att han gick med tappen i handen; men då han kom ned i källaren, hade allt ölet runnit ut ur tunnan.
Då gick han ut i mjölkkammren igen och fann der så mycket grädde, att han fick tjärnan full, och så gaf han sig till att tjärna; för smör ville han ha till middagen. Då han hade tjärnat en stund, kom han ihåg, att kon stod inne ännu och hvarken hade fått vått eller
