Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
64
SKARFVARNE FRÅN UDRÖST.

horn, och jufver hade hon så stort som på den största ko; utanför satt en liten blåklädd man på en trefot och sög på en pipsnugga; han hade ett skägg så stort och långt, att det nådde långt ned på bröstet.

«Välkommen till Udröst, Isak,» sade gubben.

«Väl mött, far,» svarade Isak. «Känner ni mig då?»

«Det händer, det,» sade gubben. «Du vill väl låna hus här i natt?»

«Om så väl vore att jag det finge,» sade Isak.

«Det är ledsamt med mina söner, att de ej tåla lukten af kristen man,» sade gubben. «Har du inte mött dem?»

«Nej, jag har inte mött annat än tre skarfvar, som satt och skrek på en drifstock,» svarade Isak.

«Ja, det var mina söner det,» sade gubben, och så. knackade han ur pipan och sade till Isak: «Gå in så länge; du är väl både hungrig och törstig, kan jag tänka.»

«Tack som bjuder, far,» sade Isak.

Men då mannen låste upp dörren, var det så präktigt der inne, att Isak blef alldeles häpen. Maken hade han aldrig sett förr. Bordet var fullt med de yppersta rätter, filbunkar och rödfisk och stek och lefvermölja med sirap och ost på, hela högar med Bergenskringlor, bränvin och öl och mjöd och allt godt som tänkas kan. Isak åt och drack allt hvad han orkade, och ändå blef tallriken aldrig tom, och huru mycket han än drack, var glaset lika fullt. Gubben åt inte mycket och inte sade han mycket heller; men rätt som de sutto, hörde de ett skrik och ett rammel utanför; då gick han ut.