Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

126

NORGES STORTING.

lingens medlemmar vid behandlingen af § 81 (75, 75) i mötet den 10 maj uppkastade den frågan,, huru de i paragrafen omhandlade ärenden skulle behandlas »enten af Odelsthinget alene eller af Lagthinget alene eller af begge i Förening», så beslöt riksförsamlingen, efter att först hafva uppskjutit frågan till följande dag, att »Fordelingon af bemeldte Forretninger skulde överlades til. Storthinget selv». Detta är det märkvärdiga, aldrig i grundlagen intagna beslut, som skulle hafva upphäft tvåkammarsystemet.

Då denna fråga är af ingripande betydeiso för grundlagens rätta förstånd och särskildt rör stortingets organisation, som är det egentliga föremålet för denna afhandling, så torde en närmare utredning deraf vara af nöden, så mycket mera som det synes mig klart, att hittills gängse uppfattning af beslutets omfattning och syftning är grundfalsk.

Detta framgår I) af beslutets uttryckliga ordalydelse, II) af sakens behandling i riksförsamlingen och de förutsättningar, under hvilka den afgjordes, III) af riksförsamlingens egna medlemmars samtidiga uppfattning af beslutets betydelse.

Att fördelningen af de i § 81 (75, 75) uppräknade funktionerna skulle tillkomma stortinget sjelft, u+gjorde riksförsamlingens svar på den uppkastade frågan, om de skulle utöfvas »enten af Odelsthinget alene eller af Lagthinget alene eller af begge i Förening». Men denna fråga innehöll ögonskenligen icke två, utan tre alternativ: antingen af odelstinget ensamt eller af lagtinget ensamt eller af begge i förening. Då nu enligt grundlagens ojäfaktiga bud egentliga lagfrågor, som innefattas under § 81 (75, 75), mom. a, måste behandlas i både odelsting och lagting, så måste följaktligen »begge i Förening» syfta på behandling i stortingets begge afdelningar, icke i plenum. Att stortinget fick rätt att afgöra denna fördelning, kunde således omöjligen efter ordalydelsen innebära, att det kunde hänvisa dessa ärenden till samladt storting. Det behöfver icke ens innebära, att sjelfva fördelningen skulle ske i plenum, ty »Storthinget! såsom beslutande församling betyder i sjelfva grundlagen stortingets afdelningar. Efter orden innebar således beslutet

liggetider.» Ännu längre går Stäng. Norges constit. Ret, sid. 42 och ;S83 o. f.