Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

132

HORGES STORTING.

hvilken de hvar för sig verkat: 1) emedan det var en praktisk orimlighet att följa grundlagens bud, 2) emedan enkammarsystemet tillämpades och måste tillämpas på första urtima storting, som sedan kom att i vissa punkter gifva prejudikat, 3) emedan hvarje tvåkammarsystem har den allmänna opinionen emot sig hos ett i konstttutionelt afseende ouppfostradt folk, 4) emedan särskildt Norges tvåkammarsystem var fotadt på en falsk princip och derför bar inom sig fröet till undergång.

Det, af riksförsamlingen gjorda tillägget till § 82 (76, 16) innebar, efter hvad jag ofvan anmärkt, ett för mycket och ett för litet. Det lemnade ingen utväg att få nödiga skatter dekreterade; ty då lagtinget bestod af de respektiva distriktens representanter lika väl som odelstinget och dessutom var afsedt att utgöra stortingets liftrupp, huru kunde man då vänta, att det skulle foga sig efter odelstingets beslut eller att odelstinget skulle obetingadt antaga lagtingets ändringar? Det borde man så mycket mindre, som kompromissen är ett mera utveckladt samhällslifs kännemärke och sällan eller aldrig möter oss hos nya och oerfarna nationer. En skattelag måste derför ofta, om icke oftast, komma till gemensam omröstning, men här erfordrades en pluraiitet af 2/g. Det måste då ofta blifva fallet, att ingen skattelag kom till stånd; men skatter äro nödvändiga för statslifvet, och nöd bryter lag, om det ock är grundlag. Derför beslöt man att behandla skattefrågor från början i stortingets plenum, der enkel pluralitet kunde fälla utslaget, det vill med andra ord säga: för att undgå att öppet kränka grundlagen i en solklar fråga, den för ett besluts giltighet efter behandling i afdelningarna i stortinget erforderliga pluraliteten, så beslöt man att kringgå den samma genom att upphöja stortinget in corpore till en med enkel pluralitet direkt afgörande församling,

För riktigheten af denna framställning borgar ett vitnesbörd af en man, som mer än någon annan är kompetent att derom döma, nämligen K. M. Falsen, som å ena sidan har den största andelen i grundlagens tvåkammarsystem och å andra sidan som medlem af första lagtima storting bevitnade och i sin mån medverkade till deremot stridande häfd. I sin på hösten 1817 utarbetade förklaring öfver grundlagen lemnar han nämligen