140 NORGES STOR.TINÖ.
nera under en paragraf, som blott angår tillvägabringandet af lag, och detta så mycket mindre, sonv grundlagen sjelf skiljer emellan Grundlov och Lov på flere ställen1. Men då »enhver Lov» omfattar hela den lagstiftande makten utan skilnad mellan mer eller mindre vigtiga lagar, och ingen väl förnuftigt vis kan påstå, att ju icke en grundlag till sitt väsen lika väl som till namnet är en lag, så måste den ock under »enhver Lov» innefattas. Visserligen nämnes Grundlov och Lov jemte hvarandra på flere ställen i grundlagen, men detta bevisar lika litet, som att t. ex. skatter och lagar nämnas jemte hvarandra, oaktadt de förra subordinera under de senare. Så är t. ex. fallet i § 81 (75, 75), Ja, riksförsamlingen tillade för tydlighetens skull i § 99 (94, 94), sedan konstitutionen var antagen, orden »permanente Skatter» efter »Love», oaktadt den i samma ögonblick uttryckligen förklarade, att skatter voro under lagar inbegripna"'5. Lika litet som de amerikanska konstitutioner, hvilka på samma sätt som den norska i sin sista paragraf särskildt värnade om grundlagens helgd, härigenom undantagit denna från de förut för lagar i allmänhet föreskrifna tre läsningarna, lika litat kan denna norska tilläggsbestämmelse undantaga grundlagen från den förut föreskrifna regeln om alla lagars behandling genom begge afdelningarna och alla frågors afgörande j laga form.
Derför måste ock 2/3 af stortinget betyda 2/s af stortinget i begge afdelningarna. Denna tolkning är intet »Brud paa Grundlovens Bud», utan står tvärt om i full öfverensstämmelse med grundlagens terminologi för öfrigt, som aldrig vid fråga om utöfvande af politiska rättigheter identifierar stortinget med stortingets plenum, utan med odelsting och lagting. Det adler-falsenska utkastet föreskref i § 78, mom. b, att alla de beslut, genom hvilka riksförsamlingen utöfvade sin beskattningsmyndighet, erfordrade en pluralitet af 2/a bland de närvarande, ntan att antyda, att detta skulle syfta på 2,'3 i hvartdera tinget, och dock är det alldeles otvifvelaktigt och, så vidt jag vet, obestridt, att detta måste hafva varit meningen. Det måste i sjelfva verket hafva fallit af sig sjelft, att då det var allmän regel, att hvarje förslag skulle
1 Det juridiske Fakultets Bet., sid. 18 och 10. De åsyftade §§ äro de au varande 9, 17, 30, 41.
3 Higrforsauil:s Forh.. It. V. sid. Ig och 85.
