ÅTERBLICK.
161
6. Återblick.
Norges grundlag utgår från den i början af 1800-talet, lika väl som i våra dagar, allmänt erkända förutsättningen, att folket St maktens källa och upphof, och hvilar således på folksuyeränetetens grundsats. I tillämpningen har denna grundsats fått sitt egentliga uttryck deri, att folket utöfvar den egentliga statsmakten, lagstiftningen, genom sina representanter. Men i öfrigt har man för denna maktens ursprungskälla satt sådana dammar, att det är ögonskenligt, att man endast tänkt sig dess kraft verksam i utomordentliga fall. Ty utom det att hela den styrande makten lades i konungens hand och dessutom alldeles afsöndrades från den lagstiftande genom statsrådens utestängande från representationen, så fick konungen ock en väsentlig andel i lagstiftningen genom sitt initiativ. sin provisoriska lagstiftningsmyndighet och sitt veto. Men i synnerhet hafva konstituenterne gifvit ett klart uttryck åt sin uppfattning af representationens ställning och förhållande till den verkställande makten genom att föreskrifva, att den icke utan konungens samtycke kunde vara samlad längre än tre månader hvart tredje år. På denna tid skulle styrelsen kontrolleras för sist förflutna tre år, skatter bestämmas för följande tre, och behöfliga lagar tillvägabringas. Det är häraf klart, att knappast heller lagstiftningen kunde i vanliga fall blifva stort mer än en kontrolleringsåtgärd, ett samtycke eller en omarbetning af kungliga propositioner. Men om någon särskild fråga låg representationen varmt om hjertat och egde den allmänna opinionen för sig rundt om i landet i den grad, att tre på hvarandra följande storting förnyade samma beslut med pluralitet i begge tingen och en pluralrtet af */| af stortingets hela antal i begge tingen, om det gälde konstitutionen, då kunde den visserligen tvinga sin vilja fram emot konungen. I sex år kunde dock konungens personliga, således möjligen godtyckliga vilja sätta ett absolut hinder mot hvilken nyttig reform som helst, om den ock vore ett enhälligt önskningsmål för alla samhällsklasser. Jag säger med afsigt konungens, icke
Höjer, Norges storting. -!?*?
