162 NORGES ST0BTIN6.
regeringens vilja, ty konungen och hang råd äro icke i grundlagen identifierade. När~statsrådet sagt sin mening och i vidrigt fall protesterat till protokollet, hade det uppfylt all rättfärdighet, ty konungens person är den enda af konstitutionen erkända viljan inom regeringen. Ett så beskaffadt veto är icke någon öfverdrifven eftergift för folksuverän etetens princip ; det är i sjelfva verket ett större medgifvande åt den kungliga myndigheten, ty det absoluta vetot, såsom monarkiens kännemärke, är i det nittonde århundradet icke stort mer än en fiktion.
I Sveriges regeringsformer af 1772 och 1809 hade rådet blifvit reduceradt till sin urgamla, i landslagen utstakade myn- ? dighet att »råda konungen till det, som de veta för Gud, honom och hans land nyttigt och gagneligt vara». Men på samma gång, som 1809 års regeringsform med uttryckliga ord ! erkände denna gamla, af Karl IX så starkt häfdade grundsats, att rådet skall rå<1a och ej regera, så upptog den på samma gång den tanke, som ligger i det andra, af Gustaf I och delvis för andra gången af Gustaf III uteslutna momentet af den gamla rådseden, att rådet skulle nstyrka konungen till iakttagande af rikets rätt med all deras makt, att han må hålla alla ?de eder, som han svurit folket», Detta fick sitt uttryck i den 38:e §:ns stadgande, att statsråd måste vägra kontrasignation på hvarje konungens beslut, som vore stridande mot regeringsformen, och att hvarje konungens beslut för att vara gällande måste kontrasigneras. Nu upptogo 181.4 års norska lagstiftare den förra af dessa grundsatser, att rådet skall råda och ej regera ?- vi hafva ju sett, att dessa stadganden äro så godt som ordagrant afskrifna ur Sveriges regeringsform - men icke den senarc. Och detta skedde icke af något förbiseende, utan fullt medvetet och afsigtligt, ty grefve Wedel väckte förslag i riksförsamlingen, att ett statsråd skulle kunna neka kontrasignation, att man således icke skulle afskrifva den svenska regeringsformens § 38 styckevis, utan helt och hållet från början till slut. Men flere af konstitutionskomiteens märkligaste medlemmar, Falsen, Diriks, Sverdrup, uppträdde mot förslaget, och
1 »Konungen dock förbehållet att allena beälutam, § 9,
