ÅTERBLICK.
169
icke heller den, ty grundlagen känner icke till något absolut veto, och det är en oriktig praxis, icke grundlagen sjelf eller ens riksförsamlingen, som brutit det nära sammanhanget emellan §§ 77-79 och §§ 80 och 82.
Icke heller' redde man sig rätt väl, åtminstone i början, med den franska teorien om initiativets förläggande till den ena kammaren och beslutets till den andra. För det första inskränkte man denna regels omfång genom nyss nämda tolkning af ordet lag, och för det andra elnderade man den äfven derigenom, att om lagtinget förkastade ett odelstmgets beslut, och saken således kom till samladt storting, så fick detta valfrihet mellan odelstingets och lagtingets beslut, ehuru § 76 uttryckligen föreskrifver, att lagar skola föreslås på odelstinget, och att det är odelstingets förslag, som af stortinget afgöres. Ja, på första lagtima storting föreslog reglementskomiteen, att lagtingets medlemmar också kunde väcka förslag, och en af medlemmarne i riksförsamlingens konstitutionskomité uppträdde på samma storting och talade för, att en lagtingets ledamot, som väckt förslag, skulle få i odelstinget försvara det samma. Detta vore nämligen icke stridande mot »Grundlovens Aand» 1.
Då man på detta sätt från första början kom i strid med sin grundlag, måste naturligtvis försök göras att genom grundlagsförändringar bringa den samma i harmoni med stortingets praxis; men här mötte ett energiskt och segrande motstånd, dels i den öfverdrifna föreställningen om grundlagars oföränderlighet och i grundlagens eget bud, att erfarenheten måste hafva ådagalagt nödvändigheten af förändring, dels i den riktiga tanken, att det vore betänkligt att öppna dörren för- ett stormlopp mot en ny lag, som man ej ännu tillräckligt pröfvat, ty derigenom kunde man lätt komma att bortskära några af dess goda sidor tillika med felen, ja, möjligen låta narra ifrån sig några af den unga frihetens bästa garantier. Men denna på sin tid och i viss mån berättigade opinion har fortlefvat oskäligt länge och hemtat riklig näring af en annan, som är fullständigt oriktig,
undandraga en fråga från afdelningarna och således borttaga den garanti, som ligger i laga behandling, också kunaa på samma gång upphäfva vetot, således hvarje garanti.
1 Se Jacob Aalls anförande i Störth, Efterretn. I, sid. 207 o. i.
