Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

KONSTtTUTIONSKOMlTEENS FÖRSLAG. 73

fattningen. I stället för att stadga rösträttens förlust för den, som gick i främmande makts tjenst »utan riksförsamlingens samtycke», satte man således »regeringens gamtycke» och uteslöt alldeles det moment, som bestämde rösträttens förlust för en sjuårig vistelse utom riket, ett stadgande, som kunde hafva sitt berättigande i en fransk författning från revolutionstiden, men inryckt i en norsk konstitution blef både obiiligt och onyttigt1.

Det indirekta valsättet hade blifvit anbefaldt i samtliga konstitutionsförslagen utom Bugges, som lemnade valsättet åt konungens godtycke. Af dessa röja Wergelands, Weidemanns och delvis Eliesons förslag i denna punkt en tydlig inverkan af de regler, som prinsen-regenten anbefalt i och för valen till riksförsamlingen i sina cirkulär af den 19 och 26 februari. Dock upptog det weidemannska förslaget inga särskilda representanter för städerna och satte representanternes antal för hvarje amt i förhållande till valmännens, d. v. s. socknarnas, ty förslaget bestämde i likhet med prinsens cirkulär två valmän för hvarje socken. Prins Kristians regler för riksförsamlingens sammansättning, som deremot i sin ordning voro hemtade ur professor Treschows ofvan nämda konstitutionsförslag, bestämde i likhet med detta två valmän för hvarje socken och tre deputerade för hvarje amt, valda af och bland socknarnas valmän, samt särskilda representanter för städerna, nämligen en för hvarje af de mindre eller medelstora städerna, två för Kristiania, Kristiansand och Trondhjem1 samt fyra för Bergen. I det hela blef det ett antal af 54 landtrepresentanter och 26 stadsrepresentanter. Men så Ull vida afveko regentens regler från Tresehows förslag, att då detta senare ovilkorligen stadgade det indirekta valsättet både för land och stad, så bestämde cirkuläret till biskoparne af den 19 februari, att de mindre städerna, som blott hade en kyrkoförsamling, kunde omedelbart utvälja sina representanter3.

Emot det indirekta valsättet, sådant det i och genom valen till riksförsamlingen infördes, tyckes man icke heller i ällrn än 1 Se ofvan sid. 26 och 27 samt Bil. I, §§ 56 och 57.

ä Till större städer, som hade rätt att eända två representanter, räknade Treachovrs förslag äfven Drammen.

a Efter fullmakterna att döma synes dock äfven ett par af stiftsstäderna, som alla sände flere än en representant, nämligen Trondhjem och Kristian-