man kalla dålig seglats”. Men som jag ännu ville höra några ”historier” till om ”gamla Åland”, om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.
”Åh ja men”, sade Erik, ”det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder.”
”Med en toddy framför sig”, fortfor han, ”kan man tillochmed uthärda en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen och det vestlig.”
”Nå säg mig”, började min skeppare sedan vattnet var serveradt och jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, konjaksbuteljen, ”hvar vill herrn egentligen i land?”
”Hvar som helst”, svarade jag, ”till exempel vid ert hemvist.”
”Bra det”, svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, — ”och är passet i ordning, hä?” — ”Passet?” frågade jag, ”nej ett sådant har jag i sanning glömt att lösa — behöfs det då nödvändigt?”
”Jaså!" inföll öbon, ”är herrn en sådan en igen — det kunde jag just gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland.”
Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag drack honom till, sade jag: ”Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i land utan pass.”
”Jaa, men risken — — ”
”Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?”
”Jag tycker”, svarade Erik, ”att man likaväl kan gå i land vid Hammarudda, som vid Eckerö.”
”Jag förstår — och kaffesäckarne dernere i kabyssen”, invände jag, ”de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö tullstation?”
”Perkele, sa’ finnfan!” utropade Falkens Erik, ”dem hade jag glömt. Nå, herrn sqvallrar visst icke?”
”Nej, det lofvar jag eder”. Och så var allt godt och väl igen och den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade buteljen, började
