annat fall hade t. ex. finska statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke fallet och nu cirkulera och ”paradera” de finska ”statspapperen” (sic!) på nästan alla Europas börser — också ett egendomligt steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt samhälle — med sjelfbeskattningsrätt. ”Hony soit qui mal y pense.”
Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, satte foten på finsk jord.
Om nu också det helsingforska monumentet, trotts alla sina delars mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors’ raska framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med redskap, inqvarteringstungan m .m. icke något synnerligt öfverskott kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata bolag som utfört dessa.
Ibland Helsingfors’ publika byggnader utmärka sig, utom den redan nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan der-
