Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111
EN VACKER HUFVUDSTAD I ETT LITET LAND.

ville qväfva det uppspirande lifvet i sin brodd. ”Heu vatum ignaræ mentes!” Man kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks utveckling.

Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och nationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra längesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått många strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens riktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat att segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd.

Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i Finland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla verksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion. När finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det nog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män, som mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre Helsingfors ännu icke har några monument att uppvisa, så är det endast en tidsfråga när sådana, i brons och mormor, skola pryda de vackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de för Finland evigt värderade namnen:

Runeberg. Lönnroth. Castrén.