gamla Krakau, numera österrikisk besittning. — Jag måste i förbigående nämna att den resa jag, återvändande Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i görningen. Icke heller existerade då ännu en jernvägsförbindelse emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades medelst så kallad ”mallpost”, en jemförelsevis väl organiserad och snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så föga trovärdigt det ibland än kan låta.
Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på ”Krakowskaja”. De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats uti och åskåda lifvet på gatan.
Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka polackens medfödda höfviskhet och den polska qvinnans anborna behag blott undantagsvis kunna anträffas.
Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller måhända riktigare förmiddag, besöka ”Krakowskaja”, sätta mig i någon af de omtalta ”nischerna” och mönstra de af- och tillgående personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska elementet och jemväl lemnande åsido de ”goda tyskarne”, som till en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det att i later och skick skilja emellan den polsk-judiska eller hamburger-bankiren och lika europeiserad
