lågan i de manliga brösten icke slockna, trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.
Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste partier på historiens tafla — och sådan förblir hon förvisst äfven i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till Sibiriens snööknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans händer — och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla slag vunna ära.
Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med alla detta begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan äfverallt blott fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke — och på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.
Det hotell der jag bodde i Warschau hette ”Saxonski dom” (Hotel de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m. m. Om jag ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit rasera detta ”farliga” hus. Betjeningen på hotelet var klen men restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen ”panna”, som jemväl betjenade gästerna. Det var ett synnerligt nöje för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och förvexlingar förekommo oss emellan.
