alla. — ’Hvad vill du min gubbe?’ frågade han en gång till. — ”Se på skeppet”, svarade jag. — ’Det var klokt det, sa’ han, så kan du med detsamma lotsa oss in till Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?”
”Nej, se det gör jag då platt icke”, svarade jag slugt och lagade mig liksom till att ro min väg. Men han deruppe på skeppet, han skrattade bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre, blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också, men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var illa gjordt, såsom herrn snart skall få se.”
’Kom upp nu, gubbe lilla’, sade engelsmannen, som var lika god svensk som jag, ’löjtnanten vill tala med dig.’
”Nåväl”, sa’ jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre vid ett bord fullt med kartor.”
Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska tolken — honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte officerens frågor och mina svar:
’Är du rädd?’
”Ja, bevars, rysligt rädd!” sa’ jag.
’Hvarför det då?’
”Jag är ingen krigsman, jag.”
’Men du är sjöman ändå?’
”Ja vasserratri, så god som någon annan.”
’Och du känner farleden till Bomarsund?”
”Nej, jag är ej från den trakten.”
'Men du har varit der?’
