Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående ”mallpost” till Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget — min plats blef derföre bredvid konduktören. Jag skulle således ”summa diligentia”, i fri skolpojksöfversättning: ”på taket af diligensen”, göra mitt intåg i Ryssland, liksom Cæsar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver norra Polens och vestra Rysslands slätter.
Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid namn Minin, såsom jag sedermera erfor.
Farväl, du vackra Warschou, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor — farväl! Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade sakta: ”än är Polen ej förloradt!” — Kamraten som trodde att jag tilltalade honom vände sig till mig.
”Vill ni veta,” inföll han liksom till svar på någon af mig framställd fråga, ”hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? — Nåväl”, fortfor han talträngd, ”det är ingen mindre herre än en erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) hofpredikant dersltädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg: till Moskwa. — De två andra äro utländska fruntimmer,” tillade han likgiltigt.
Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt i allmänhet inom det polska området
