bättre än sedermera då vi kommo inom det egentliga kejsarrikets gränser.
Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo ett annat.
”Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att räcka?” tillsporde mig den äldre af damerna?
”Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet”, var mitt nedslående svar.
De två fruntimren vexlade bestörta blickar.
”Ah” inföll slutligen den yngre skrattande, ”färden från Geneve hit har för oss räckt blott sex dygn — men man får väl foga sig — Ryssland är ett vidsträckt land.”
De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.
Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande scen. Vår konduktör, en afskedad
