rysk korporal, som ständigt var berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den bedröflige mannen på de polska bönderna som icke ”ville fram med hästar.”
Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.
”De fördömda polska slafvarne”, röt prelaten sedan han trädt ut på gatan, ”må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. — Och snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!”
Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.
”Polskije sabaki! polska hundar”! utbrast med skrikande röst biskopen, ”hvad söken i här?”
Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -— men skyggt vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå alla sex resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter. Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad herr Minin nedskrifva anmärkningen, Pligtskyldigast gjorde denne sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna, förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak, Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en restau-
