Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda året 1825, då kejsar Alexander, ”den välsignade”, som det ryska folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och idétom militärregering. — Men skulle vi låta våra tankar dröja vid detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte smeka läsarens vekare känslor.
Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra gränstrakten.
I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde syubarligen de så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva
