riksgränsen från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring sig. Ett glädtigt utrop: ”Gudskelof åter hemma”, undföll hennes läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet ”förlofvadt land”, vi möttes nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd at skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den vackra resenärens ungdomsfriska röta: Det var en glad syn, dessa vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna tysta vildmark af snö och köld.
Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen galopperandet af talrika hästar, Förskräckt vände sig körsvennen om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför de framtill unbragta glasfönstren. Det var en så kallad ”vosock”. Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.
”Kosacker!” utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande kosackerna, Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig
