vid dess hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla läderförhängena.
Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid riddaren och hans följe försvunna.
Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade snön från den gamla damens pels samt bäddade fällarne omkring sin unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:
”Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga”.
Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga Johan intet svar, måhända
