hon dess tysta språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.
Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf sig till den i hast församlade senaten.
Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under Alexanders lifstid förmåtts att skriftligen frånhända sig sin förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen skulle ådagalägga.
Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver hela Ryssland en vidt utgrenad sammansvärjning, hvars medlemmar icke ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.
3.
Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens armar glömt såväl förmiddagens
