afbrutna högtidlighet, som ock middagens politiska komedi.
Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa façad lysto ett svagt sken ur två fönster.
Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!
”Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl”. Härvid korsade sig den högreste mannen och steg upp. ”Och de sjelfva skola falla blodiga offer för sina utopier.”
Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en på bordet stående ringklocka och lät den klinga.
En officer inträdde ljudlöst.
”Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?
”Ja, eders majestät.”
Nikolaus teg en stund.
”Sergejeff,” sade han slutligen, ”är allt färdigt? De komma ju alla maskerade?”
”Alla,” svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga: ”Men har eders majestät besinnat faran?”
”Lyd!” var den blifvande herrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig nt och stodo nu på torget.
”Hvar?” frågade den längre af vandrarne.
”Hos furst Trubetskoj?”
