Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
140
BORGFRÖKEN.

4.

Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man, insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde nu till husets port. Tro som det tycktes öfverenskomna slag på densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen trädde in.

En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.

”Sofver hans durchlaucht?” sporde en oss välbekant röst och gjorde med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt sätt.

”Nej,” ljöd kammartjenarens svar, ”hans durchlaucht läser, Skall jag anmäla er?”

Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.

"Se der,” sade han och pekade på en dörr i salens fond.

Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, men öppnade derefter dörren beslutsamt.

Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i schifferskrift.

Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.

Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den inträdande.

”Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?” sade han afmätt och lugnt.