”Jag vill icke taga ditt lif,” svarade den blifvande sjelfherrskaren i nästan mild ton, ”men du står mig och Rysslands lycka i vägen; du måste blifva tyst; du måste resa.
”Förrådd, alltså förrådd,” genmälte den andre dystert och tillade sedan kallt: ”du är allena och jag är beväpnad.”
Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.
”Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, — men du måste resa. Se, allt är redo derute — res!”
”Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?”
”För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty tiga måste du,” och Nikolaus tillade strängt: ”tiga för min familjs heders skull ... eller dö.”
”Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära genom mig,” svarade den andre stolt. ”Men tag heldre mitt lif, du har makten, du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag är ung och vill lefva ... men ett verkligt lif ... För min skull skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som försoningsoffer åt din herrsklystnad.”
”Jag kan ej,” svarade Nikolaus och räcte den namnlöse sin hand.
”Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en gång skall föra mitt fäder-desland i träldomens bojor?” sade den unge mannen stolt i tvekande ton.
”Jag ska göra Ryssland stort," sade Nikolaus nästan med värma.
”Ja, på ditt vis kanske,” svarade den andre sorgset, och tillade sedan: ”men jag viker, du har makten ... mitt öde är afgjordt, farväl!”
Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke vidrört den ...
Fem minuter senare ilade i fyrsprång det om-
