nämnda täckta åkdonet bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar. ”Till vinterpalatset,” befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han tillade sakta för sig sjelf: ”De andra skall jag lätt öfvervinna och de skola sannerligen dö.”
5.
Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog.Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här. Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet. Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst ”samovar”, det sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar, hvilka dock bordt vara det ”bestämmande momentet”.
Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till, och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de
