bortilande och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel ”forbauselse”. Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på ”en kopp” inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en biperson i vår berättelse.
I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.
Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.
Nu smuttades på théet.
”Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha varit förnämt folk?” började gästgifverskan.
”Ack herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?” blef det ängsligt andäktiga svaret.
”En stor herre?” spordes nyfiket.
Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu högre, och hon framhviskade endast orden:
”Gud välsigne mig ... den gamle kejsaren ...”
Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter en stund med ett halft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt uttryck i sitt ansigte:
”Och blott åtta kosacker?”
Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna, brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen; der vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en
