ofrivillig paus nya thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle. få göra det framdeles.
Sagan lydde så här:
”Vi bodde midtimot ”Gostinoi dvor” (en stadsdel i Petersburg, som innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens (ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni ... då sprängde plötsligt en kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade och packade sig ihop och jag gick ut ... Vet ni hvad jag då fick höra? ... Jo, att kejsaren var död.
Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon var, höll på att följa exemplet.
”Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och, och ... herre Gud, det var honom de nu förde bort.”
”Till Kexholm?” utropade gästgifverskan.
”Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!” utbrast tant Agneta i högsta pathos. Men huru är det möjligt, att en kejsare kommer till Kexholm?”
”För kejsaren”, sade ryssinnan salvelsefullt, ”är ingenting omöjligt.”
Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes. Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.
Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.
