Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hou hade ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och dylikt.
Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins, eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten, sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet i hvad de lättsinniga menniskorna kalla ”att känna qvinnan”, för att ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu talet om den lilla frökens känslor.
Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda dagens fråga på följande sätt:
”Nu ha vi en ny kejsare och det är en ”molodetz” (rask karl). Han heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en podoroschna[1], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt och lustigt till vid häktandet af den
- ↑ Ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor i Ryssland.
