tross med hufvudet stödt mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.
”Kallista”, sade jag, ”den herrn säger att du skall gifva dig af till land igen”.
”Jag far icke utan husbond” — var hennes bestämda svar.
Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.
’En vacker flicka’, sade han, och se det förstod också jag. Han talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista och uppmanade henne åter att resa af. ’Det blir qväll’, säger unge herrn här, tillade han, ’och då får du svårt att hitta hem och vägen blir allt längre och längre.’ — ”Ja, ge dig i väg, goda Kallista”, bad också jag. — Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så hjertängsligt såg han på flickan och hon — ta mig ryssen — såg ut som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande — och jag tror deras ögon tårades.”
Här afbröt en djup suck berättarens svada.
”He du, Bengt”, afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, ”pusta du måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten.”
Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och äfven den unga flickan började intressera mig.
”Nåväl”, fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. ”Tolken och jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och helsade på mig med en så rolig min att jag — ha, ha, ha, — kom att tänka
