Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med darrande stämma sporde:
”Huru mår han?”
Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskande ton:
”Huru mår han?”
Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:
”Jag får ju icke se honom.”
"Men huru för du maten till honom?”
"Genom gluggen,” blef det nedslående svaret.
”Kan man genom den der gluggen titta in till honom?”
”Jaså, du är uppe, nå det var bra,” ljöd tant Agnetas röst i dörren, ”då får väl Hugo stiga in?”
Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.
O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?
Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.
Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.
”Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!”
