Då mötte han Lydias blick.
Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka som hotade honom.
Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin hand och sade lugnt:
”Jag är trött, Hugo, — herr Forstadius, menade jag.”
Hugo bleknade, så godt han kunde.
Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.
Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att hon var afkyld.
En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan,
”Herr Forstadius,” fortfor hon blidt, ”ni har väl redan länge sett att jag icke kan älska er?”
Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.
”Lydia ... fröken Eberhardt ... herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?” utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.
”Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?” svarade Lydia lugnt, ”det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty”, och hon suckade djupt, ”jag lefver för en annan.”
Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut.
”Alltså,” utbrast han till svar, ”har tant Agneta rätt ändå. Du ... fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse.”
”Gode Hugo,” genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, ”icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé.”
Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius
