8.
Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; — ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia — skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, — hvad hade hon felat?
Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.
Men nu till den episka sidan af vår uppgift.
Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.
Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisviäfvande englar — det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer kvä på det kalla stengolfvet.
”Monseigneur, je suis ici,” hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet, ”J’ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg.
”Ah, merci, mon ange!” ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.
Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur den franska tidningen.
Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära gluggen, på det fången skulle höra bättre.
