”Ma celeste amie!” afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi återgifva likväl samtalet på svenska): ”Min hulda vän, nu har du i tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst tyder derpå.
”Jag är tjugutre år,” svarade Lydia sakta.
”Och jag är tjugufem, ma chere Lydia! Om du kan, så fortsätt läsningen, jag ber.
Och Lydia återupptog läsningen:
”Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige Cyrilli fest i klostret å Walamo ...”
”O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?” utbrast fången. ”Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta sitt lidande? Min unga vän, ma chere Lydia, läs icke mera,” fortfor han efter en stunds uppehåll, ”tunga minnen lägra sig öfver min trötta själ ... tala hellre ... berätta mig om det är vackert derute; det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som näktergalen i vårens lund? ... O, säg mig, är allt ännu såsom det var förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne herrskareson.
En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på fångens panna.
”Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull ... den glömde, den namnlöses skull!” utropade fången. ”Lydia, lemna mig allena ... gå! Jag ber dig.
”Adien, monseigneur,” hviskade flickan.
”Adieu, mon coeur!” svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.
