9.
Det var den 9 Juli, den ”helige” Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde ”rättroget” eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, hvars grekisk-katolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.
Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, alléerna och — de ensliga ”erimitagen” å den parklika ön. Rådjuren tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, men hvad vi vela är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty han hade kommit, czaren, och hedrat helgonets graf med sitt höga besök.
Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde att få vara allena. Hans önskan var en befallning ... och ensam gick kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla undan. Liksom närvaron af en haj hafvet bortskrämmer alla småfiskar ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska — och det äro vi ju alla — störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.
Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.
Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den väldiges åsyn.
Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet. Det var Lydia. Nu stod hon
