på hustru, mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl att det skulle lyckas. — Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig ”nattfösare” och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta rörde vid min axel och hviskade:
’Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta — i strumpfötterna, jag bär edra stöflor’, och hon, ty det var Kallista, aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska’ ni tro att det blef allarm på ”Magasinet”.
Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget. Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig — och qvinnor lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga
