framför honom, Sjelfherrskarens blick hvilade en stund på den vackra gestalten, men de hårda dragen veknade småningom och han frågade slutligen nästan deltagande:
”Hvad vill du, mitt barn?”
”Nåd” hviskade den unga flickan, ”nåd, Eders Majestät, för Alexej Alexandrowitsch.”
Då — så sägs det — blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt:
”Huru känner du Alexej?”
”Jag är hans fångvaktares dotter,” sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.
Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.
”Mitt barn,” sade kejsaren, ”du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?
Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde alt slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå — de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen.
Hon sade helt kort:
”Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år.”
Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet Holyroods terrass.
Nikolaus var en handlingens man.
"Han är fri,” sade kejsaren, ”men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är valkterskan af hans hemlighet. Huru Alexej blifvit bekant med er, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga ... ni vet ... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor ... nu fruktar jag honom
