icke mera. Men kom ihåg ... han skall tiga ... och ni jemväl ... Speransky! kom hit!” ropade den mäktige mannen högt.
Och fram skyndade en smallifvad adjutant.
”Er venstra epålett lutar för mycket framåt,” sade Nikolaus kallt och fortfor sedan: ”sätt genast upp en skrift att fången ”den namnlöse” i Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er här inom femton minuter.”
Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.
”Tack för rättvisan”, sade hon saktmodigt men stolt.
”Du är en djerf flicka,” svarade envåldsherrskaren, ”men du behagar mig. Är din fader adelsman?”
”Öfverste von Eberhardt!” svarade Lydia lugnt.
”Du skall bli hoffröken vid vårt hof.”
Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den ”gode kejsaren” om halsen.
”Farväl, mitt barn,” sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den vår Lydia verkligen kysste, ”der kommer folk. Jag skall tillsända dig benådningspapperen inom dagens lopp.” Och han mumlade sakta för sig sjelf: ”Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid ditt bröst än du varit om du sute på min plats!”
Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, ”konfidentielt”.
Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.
10.
När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, och modig är en qvinna aldrig med
