derfva, upp till sin bleka panna, ”Lydia, vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O, nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt ... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn.”
Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.
”Ja, jag känner Nikolai nåd ... Jag känner den ... men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning ... men hvar är du ... kunna vi icke gå längre fram i dagern ... jag ser inte ... Lydia, — förlåt, er hand, min fröken, om jag får be,” sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.
"Lydia, ser ni mig?” frågade den befriade fången.
”Ja, herre,” svarade vår väninna nästan skyggt.
”Så besynnerligt!” återtog fången, ”jag ser icke dig ... ah!” och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, ”jag är blind.”
Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.
Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den ”nammnlöses” knä.
Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.
”Durak! (lurk!)” röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men beginnande sig, tillade han: ”för upp fröken till hennes rum ... och ... och fången upp till mig.”
Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.
