11.
Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt[1].
Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man
- ↑ Faktiskt.
