Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.
”Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen,” utbrast herr Hugo, ”goddag, min Marie.”
Marie neg.
”Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?”
En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende, Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glidje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli en hustru, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.
Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.
De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra,
väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl
torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det
menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma
ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan
