i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva qvinliga behofyens mäktigt manande röst.
Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende, Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne,
Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.
Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif — hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen — skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.
Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.
”Lydia,” sade den namnlöse matt, ”doktorn har i går bekänt för mig, att jag icke har många dagar qvar att lefva.”
En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och