Sida:Noveller och skizzer - Johannes Alfthan.pdf/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
165
BORGFRÖKEN.

med tåren i hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.

”Lydia,” återtog sjuklingen efter en liten paus, ”Lydia, din hand är så sval, den .gör mitt brännande hufvud så godt.”

Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig ljufhet, Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden — men dock icke dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet — försakelsens färglösa blomma.

Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förlärda drag ... det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte,

”Lydia, min vän,” sade fången, ”jag har intet att erbjuda dig ... för din kärlek; icke ens ett namn ... men jag ber ändå, Lydia, innan jag dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar.

Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor upp ... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.

Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.

”Om jag dör, hvad gör du då?” frågade den namnlöse.

Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade den blindes vissnande läppar.

Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen kraft att omfatta den sköna qvinnans lif ... och Lydia hvilade ett ögonblick ... ett ögonblick, ett enda ... i sin Alexis’ famn.