Den ädla fickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth, Men då hon kom till orden: ”dit du går, dit vill jag gå”, afbröt den sjuke läsningen och sade:
”Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska visor.”
Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna sången:
”Fjerran du dröjer i grönskande dalar”, etc.
Då hon slutat var den sjuke inslumrad.
12.
Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre fram på hösten — och underrättelsen om den polska insurrektionens ... eller riktigare frihetskrigets — utbrott hade just qvällen förut anländt till den värda staden Kexholm.
Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad nyhet.
Den sjuke log.
”Du är så vänlig, Lydia,” sade han, ”men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda; hvadmer... i dag eller i morgon det är ju detsamma dig kan jag ju ändock icke göra lycklig.”
Entusiasmens heliga låga lifvade Nela den unga qvinnans väsende.
”Alexej Alexandrowitsch, — sade hon med sakta men fast ton, ”om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp ... skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?”
Flickans kinder glödde.
”Min fordne vän, ja, du hulda engel ... min ende verklige vän,” hviskade fången, ”huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och hvarföre skulle han just nu kalla mig?”
